Din e-posts efternamn är en lögn som spammare redan genomskådat

En spammare som köper en lista över läckta e-postadresser kör en snygg kodrad innan hen skickar något: radera allt från + till @. Din noggrant märkta jane+target@gmail.com blir vanlig jane@gmail.com på ett ögonblick, och din smarta liten etikett är borta.

Det är den skitiga hemligheten med plus-adressering, tricket där du lägger till +vad som helst till din Gmail-adress. Google själv dokumenterar att e-post till you+coupons@gmail.com hamnar i inkorgen för you@gmail.com. Det är verkligt, det fungerar, och det är genuint användbart för ett enda jobb: filtrering. Du kan dirigera allt märkt +newsletters till en mapp som du kollar på söndagar. Bra.

Det gömmer dig inte. +-tecknet är en offentlig, dokumenterad konvention. Vilken spammare som helst, vilken datahemlare som helst, vilken slarviga marknadsförsäljare som helst som köpte din adress i ett dataläckage kan normalisera den tillbaka till din nakna inkorg med ett reguljärt uttryck som du kunde skriva på en servett. Människor behandlar plus-taggar som en förklädnad. De är namntavlor.

Så när någon säljer plus-adressering till dig som ett privatlivsskydd, har de halva rätt och är farligt vilseledande. Som ett rättsmedicinskt verktyg? Det är gott — tills läckan sker. Som försvar? Det är en skärmdörr.

Den riktiga uppgraderingen är en aliastjänst som delar ut en genuint annorlunda adress för varje registrering och vidarebefordrar e-post till ditt verkliga inkorg utan att någonsin avslöja det. Apples Hide My Email genererar slumpmässiga något@icloud.com-adresser och låter dig stänga av var och en när som helst. Mozillas Firefox Relay gör detsamma, gratis för upp till fem masker, mer på dess betalda nivå. Den maskerade adressen har ingen relation till din verkliga. Det finns inget + att radera, inget basnamn att återhämta. En spammare som köper den listan köper en död väg.

Här är delen som gör detta från bekvämlighet till kraft. Ge Acme Tools en unik alias. Ge din tandläkare en annan. Ge den skumma tävlingen en tredje. Den dagen spam börjar hamra på en av dem, har du ingen gåta — du har ett undertecknat erkännande. Adressen som bara ett företag någonsin höll är nu i en spammares händer, vilket betyder att företaget läckte det, sålde det eller blev hackad. Du gissar inte vem som brände dig. Du läser det på kuvertet. Sedan stänger du av den enda aliasen och ditt inkorg blir tyst, medan varje annan relation fortsätter att fungera orörd.

Det är den stoppknapp som plus-adressering aldrig kan ge dig. Stäng av jane+acme och en spammare e-postmeddelar bara jane direkt, för de redan raderade taggen för månader sedan. Stäng av en Relay-mask och e-posten studsar in i tomheten.

Fångsten med alias är friktion. Du behöver tjänsten till hands vid registrering, svar dirigeras genom en vidarebefordrare, och den enstaka försäljaren förkastar en @icloud.com eller relay-domän vid kassan. Plus-adressering är nollinstallation och fungerar överallt där + är tillåtet (och irriterande nog förkastar vissa formulär fortfarande +, och behandlar en giltig RFC 5233-adress som ett stavfel).

Min bedömning: använd plus-taggar för att sortera din egen e-post, där taggen är en funktion och ingen försöker besegra den. Använd riktiga alias överallt där du överger din adress till en främling. Den första organiserar ditt liv. Den andra säger dig exakt vem som sålde det — och låter dig skära bort dem utan att ändra något om hur du loggar in imorgon.